världen rasar

Idag är det den värsta av alla dagar.
Jag är full i gråt och hjärtat det har gått i tusen miljoners bitar.

Jag gråter och skriker ut min förtvivlan och den stora saknaden griper tag i hela mitt väsen.
Jag hatar att älska dig så mycket att det gör ont i varenda vrå...
men det var också den kärleken som gjorde att du får ro nu..
.

Ett Trollabus liv ska vara fyllt av glädje och spring och aktiviteter INTE operation efter operation och koppelpromenader och värk.

När det började uppdaga sig för några veckor att det var något som inte stod rätt till, så åkte vi till veterinären. Beskedet vi fick var inte så upplyftande, alt. 1 operation 1 skulle detta inte bli bra så går det ju alltid att operera med metod 2 och till sist så kunde man såga ur benet. Lång rehab.. och en positiv prognos för artros tillkomst. Veterinär ville ej döma ut henne men dömde ut henne bruksmässigt.

Jag bad om betänketid, Tbus sattes på smärtlindring. Vi gjorde roliga saker, allt från spår till vallning det enda vi nog inte gjorde var väl agility- det kändes föör påfrestande.

Jag funderade, pratade med vår osteopat, pratade med andra sjukvårdskunniga, läste om prognoser, tittade på Trolla och grinade och grinade..

Mitt tuffaste beslut någonsin då Trolla är den hund jag älskar allra, allra mest och vi har en mycket speciell relation.

Men ett hundliv är alldeles för kort för att vara fyllt av smärta.

Ansåg inte veterinär att hon kunde spåra 1000m hur kan hon då springa lös och ledig i Trollabulldozer stil i skogen ett par timmar/dag?

Att ha ett lyckligt hundliv vilket för mig innebär långa skogspromenader och bus i massor.

Hur kan man kalla något annat ett värdigt hundliv?

Även om det känns ända in i märgen rätt, så gör det inte mindre ont!

Trolla, älskade jycke kom tillbaka!!!! – Du saknas mig!!!